WON - The Silent Decade

"Såg NOW några gånger när det begav sig. Innan de bytte namn alltså. Det som inte riktigt kom fram på skiva fungerade bättre live. De var som en maskin. Stort ljud, suggestiva och dansanta tongångar, repetitiva takter. När de spelade in var det som att de inte vågade gå hela vägen. Annat är det nu.
Här finns det inget som håller bandet tillbaka. De kastar sig ut på minerad mark och går loss på den elektrifierade jazzen, afrofunken, krauten och new wave utan att blinka eller se sig oroligt omkring. En snodd basgång här, ett funkigt beat där. En luftig och lätt gitarrslinga slängs in för att väga upp det hela. Allt som kan och får lånas blir istället stulet och snart nog helt eget. Det låter som bandet lyssnat på Fela Kuti, Miles Davis 70-tal, Cans reggaeskiva, Chicagos postrock, skolad och strikt new wave och den funkiga delen av Factory records katalog och mycket mer. Helt beroende på vilka referenser lyssnaren har.
Det här är musik som fungerar till det mesta och för de flesta. Den är öppen och kärleksfull. Dansant och frustande. Eftertänksam och sval, men aldrig beräknande. Musik som inte skäms eller ursäktar sig, tidlös musik för de som tar sig tid att lyssna.."
- Mikael Nordlander (Klubbland på SVT, High Five, Hidden Hand och Deleted Art)

In English
Loved these dudes live, back when they were called NOW. Caught a few of the shows they got to do. Repetitive, percussive, instrumental. Intense. Huge. They were amazing on record too of course, but they never really got down and dirty; they kept it a bit too clean. They had the ideas and the knowledge but they seemed to lack the courage to run with it. Not so anymore. Now they are full on. No safety nets. Eyes closed straight into the swamp of electric jazz, afro funk, kraut and straight white man's funk, grabbing whatever they need to feed the machine. A sloppy bass line is lifted here, a funky beat there. An airy guitar figure that's vaguely familiar leans in to top things off. They touch on 70s Miles Davis, CAN's reggae record, some Fela Kuti and beyond. Hell, I can even hear that Chicago post rock here, even if this is looser and a lot less bound by rules and regulations. I get a stripped New York, early 80s vibe and even some funky Factory feel in there somewhere. I won’t do the entire list. I think you get the idea.
I’ve poured out all the references here, but I might have missed the point. This is first and foremost well crafted, hypnotic dance music made by smart characters that skipped the art-school angle but stole the shirt the other boys and girls always wear. They've gotten in deep and have emerged with a lovely piece of vinyl that sounds nothing but WON. Sweet, open-minded, lovable music that plays like it's timeless.